Som titeln av min korta berättelse avslöjas att författaren är invandrare i Sverige. Den 9 februari är det ett år sedan jag flyttade hit. Jag kan berätta mycket om invandrarens öde och hur det känns att hamna i ett nytt land. Att vara tvungen att börja om från början med ett nytt språk, en ny livsinställning och ett tankesätt utan vare sig rötter eller ett förflutet och med en osäker framtid. Alla invandrare överallt i världen, oavsett vilka länder vi kommer ifrån, vilken bakgrund vi har, av vilket skäl vi flyttar, välutbildade eller analfabeter. Vi får alla uppleva samma problem med anpassningen, gå genom samma prövningar, sakna nära och kära, ställa samma frågor och snabbt få våra föreställningar krossade. Man upplever allt som annorlunda (utan att tänka på att man själv är annorlunda), kritiserar väldigt lätt värdlandet. De infödda med sina vanor och sin livsfilosofi. Det nya landet jämförs oavbrutet med hemlandet och man konstaterar (kanske omedvetet) att allt var bättre där – maten smakade godare, naturen var finare, solen sken varmare, människorna var vänligare, hjälpsammare. Livet var helt enkelt roligare. (Varför flyttade vi då hit???). De tankarna hade jag också och jag längtade efter min nästa hemresa ända sen jag kom tillbaka från den i somras. Jag räknade på dagarna, timmarna, minuterna, planerade resan noggrant, så att jag skulle kunna utnyttja och njuta av varje ögonblick. Jag var tvungen att ladda om batterierna och samla positiv energi för att kunna fortsätta kämpa vidare med livet i det nya landet.

Det var på många sätt och vis en fantastisk resa, kanske den bästa som jag någonsin haft. Den blev dock väldigt speciell för mig – det var en riktig resa men inte en HEMresa på riktigt. Jag måste inse (helt och hållet oväntat för mig) att det inte kändes längre ”hemma”… Till min stora förvåning började jag sakna Sverige och allt ”svenskt” (eller åtminstone en stor del) relativt snart. Jag pratade mycket om Sverige, berättade om allt på ett positivt sätt, jag gick med mina vänner på bio och tittade på svensk thriller (den amerikanska versionen av ”Män som hatar kvinnor”). Filmen var kanske inte den bästa reklamen för det svenska samhället, men oavsett detta tittade jag på med en känsla av något som var känt och som jag hörde till på något sätt. Något hade ändrats. ”Hemma” var inte längre ”hemma”, det var ett annat ställe (varken mindre älskat eller omtyckt), men inte mitt hem.
Det är överdrivet att säga att Sverige nu känns som mitt hemland– det är inte sant. Sverige är inte mitt hemland, jag är invandrare här och det går inte att ändra på. Men vad om som också sant är att jag till stor del kände mig som en främling i landet vilket jag kommer ifrån.
Jag måste vänja mig så småningom med tanken, som är ny för mig. En erfarenhet som kanske ingår i ”paketet”, som tillhör ödet att vara invandrare.

Nadya Borisova