”Han kysser ju döden själv!”, säger en ung lungsjuk kvinna när hon kysser en eldare som hon förälskat sig i och har ett hemligt förhållande med.
Idag fick vi lyssna på Annica Swanströms berättelse om ”Heddas bok”, boken som skildrar 1900-talets Blekinge, närmare bestämt de nordöstra delarna av Blekinge, runt Älmtamåla, Buskahult och Fur.
I centrum står syskonen Greta och Kalle. Greta är en ung, synsk kvinna som flyttar in hos ”blinda Hedda”, som är en karaktär baserad på en riktig kvinna som också var synsk och bodde i Buskahult under 1800-talet. Kalle arbetar på sanatoriet i Fur, där den lungsjuka kvinnan behandlades.
Swanström berättade om att hon intervjuade många människor från trakten vid smålandsgränsen och hur deras berättelser om skrönor blev till boken, som handlar om livet, tron på väsen och kärleken till naturen. När jag hörde om ”blinda Hedda” tänkte jag ”det här skulle man kunna skriva en roman om” och så blev det också.
Hon berättade även om skogssnuvan, en farlig varelse som plockade bär i rasande fart. Hon villade bort folk, men genom att vända på sin tröja eller kavaj blev man immun mot hennes trolldom.
Tuberkulossanatoriets historia är relativt kort i Saleboda. Glansdagarna var runt sanatoriets tillkomst för drygt hundra år sedan, då det fortfarande inte fanns något botemedel mot tuberkulos. Då var just vila, frisk luft och näringsrik och fet mat som ordinerades.
Swanström avslutar med berättelsen om marsvinen, där varje patient hade var sin. Dessa djur injicerades med patientens bakterier i syfte att följa sjukdomens stadier, där sista stadiet, döden, följde oåterkalleligt.
Tack Annica för en intressant berättelse om hur annorlunda livet var då och att folk faktiskt trodde på olika väsen som fanns i naturen.
