Minnesvärd upplevelse om min skola

Innan jag kom till skolan, hade jag en hel del tvivel och var helt osäker på hur det kommer att blir. Jag minns första gången jag klev in i skolan och rektorn kom att prata med mig, jag blev mer avslappnad och välkomnas av sättet hon pratade med mig. Men kunde jag inte tala mycket svenska men jag försökte mitt bästa för att komma överens. Den andra dagen var verkligen förvånande eftersom en av lärarna kom mot mig och hon var som .. ”Hej Adejoke!”. Jag var helt förvånad, att veta att en lärare skulle kunna känna igen mig eller komma ihåg mitt namn. Det gjorde mig kändes verkligen upphetsad och vill göra mitt bästa i skolan.

Jag har en hel del minnesvärda upplevelser, men den jag kommer att älska att prata om var när vi hade den litauiska-svenska forum under september förra året. Det var när de litauer studenterna kom att besöka skolan och jag var turen att vara en av de elever som guidade dem under sin vistelse. Vi hade olika aktiviteter om hur man blir en entreprenör och hur de två länderna kan vara tillsammans. Denna period gav mig möjlighet att bygga upp en bra relation med dem. Innan de lämnade, hade vi en middag tillsammans där vi chattade och tog bilder. Denna period var lite känslomässig för mig eftersom det var svårt för oss att avvika, vi höll kramar varandra flera gånger. Vi utbytte kontakter och lovade att text varandra; tills nu är vi fortfarande kontakt.

Denna skola har definitivt gett mig en fantastisk möjlighet att träffa olika människor från olika kulturer och fortfarande vara vänner med dem. Om jag skulle välja en skola igen, jag kommer definitivt att välja detta utmärkt skola ”Litorina Folkhögskola’!

Konferencier för första gången

Den 13 maj varje år anordnar skolan en jubileumsdag för att fira skolans bildande, den dagen kallas för Litorinadagen. Förra året 2012 blev jag tillfrågad av min klassföreståndare Lotta Kihlbert om jag var villig att ställa upp som konferencier under Litorinadagen. Jag blev först mycket chockad eftersom jag aldrig hade hållit eller ens pratat i en mikrofon tidigare. Jag hann inte riktigt tänka mig för innan jag märkt att jag tackat ja. Lotta förklarade för mig att jag kommer att få hjälp med att skriva manus och att jag självklart kommer få öva, jag tror hon märkte att jag var nervös och försökte lugna ner mig. När alla nervositetskänslor lagt sig började jag känna mig stolt över att bli anförtrodd detta uppdrag. Jag började direkt fila på mitt manus, och hur jag skulle få ihop alla evenemang. Det var inte den lättaste uppgiften.

Snart var dagen kommen och jag kände hur hela magen vände sig när jag anlände till skolan den 13 maj. Jag gick raka vägen in i aulan för att för första gången prata i en mikrofon. Jag hade två av mina klasskamrater där, Emma och Rebecca, som stöttade mig. Snart började det strömma in folk i aulan, det var säkert 150 personer, handsvetten började komma och precis i den stunden ångrade jag mig att jag åtagit mig att vara konferencier. När alla hade kommit och hittat platser vad det min tur att träda fram och hälsa alla välkomna. Så fort jag öppnade munnen och uttalade de första orden – Hej och hjärtligt välkomna, då kändes det som jag inte hade gjort annat än att stå inför en stor publik och prata. Jag helt enkelt trivdes där framme.  Allting gick otroligt bra fram till rektor Agrita delade ut skolans stipendier, mitt namn ropades upp och jag fick tårar i ögonen och blev så fylld med känslor. Direkt efter detta skulle jag presentera en gästföreläsare, jag hade inte tiden att återhämta mig. Jag glömde helt bort vad jag skulle säga och till och med föreläsarens namn. Som tur var så hade jag en förstående publik så de började småskratta, så allting löste sig till slut.

Jag är otroligt tacksam att jag fick prova på denna uppgift, det gjorde så jag är mycket mer bekväm i stora grupper och faktiskt trivs med att prata inför 200 personer i publiken. Om någon av er som läser detta någonsin får en sådan chans, ta den! Jag lovar att ni inte kommer ångra er.

Tack Litorina Folkhögskola för förtroendet

Före detta elev på Litorina på allmän kurs

Emma Fridolfsson 22 år

En annorlunda väg genom folkhögskolan

Mathias hittade en annorlunda väg till eftergymnasiala studier genom folkhögskolan.

Tack vare utbildnings mässan som jag deltog i med Studiemotiverande kurs på folkhögskolan hittade jag mitt kall på en av Hermods utbildningar till Kvalificerad säljare och Key Account Manager (KAM).

Jag var inte speciellt motiverad till studier när jag först började den studiemottiverande kursen. Den är exakt vad den säger Studiemotiverande.

På skolan jag fick uppleva en välkomnande miljö och en problemlösare anda.  Lärarna anpassade utbildningen efter mig och mina förkunskaper.  På engelskalektionen fick jag exempelvis läsa på en svårare nivå tack vare att jag hade så bra förkunskaper och fick möjligheten att jobba mer med de ämnen som jag hade lite svårare för, i mitt fall var det svenska.

När kursen var klar så började jag på allmän kurs och fortsatte mina studier.  Jag behövde studera två terminer för att få gymnasial kompetens.

Med allmän kurs så var vi på utbildnings mässan på arbetsförmedlingen och där hittade jag utbildningen Kvalificerad säljare och Key Account Manager.  Jag hade tidigare jobbat med försäljning och tyckte det var rätt för mig.

Under min andra praktik- period har jag valt att gå tillbaka till folkhögskolan för att göra min praktik och mitt examensarbete. Just nu utför jag En del av Litorina folkhögskolas marknadsföring.

Genom Litorina Folkhögskola har nya dörrar till framtida karriärsmöjligheter öppnats inom ett område som jag brinner och har fallenhet för. Jag är glad och stolt över att jag tog vägen via folkhögskolan!

Fika. Fecka. Vår religion.

Jag har alltid förstått att dricka kaffe är något väldigt svenskt. Vid en snabb googling visar det sig att det är bara Finland som slår oss i antal liter per person och år. I mitt arbetsliv har alltid kaffet och fikan varit en central del av jobbvardagen. Jag har ändå aldrig riktigt reflekterat över detta, kanske för att jag levt mitt i det med andra likasinnade. Samma sak är det på hemmafronten. När man är ledig planerar man dagen utifrån var man kan få tag i kaffe och gärna nånting till. Oavsett om man stannar hemma eller planerar en resa. Jag hörde om ett par som bor i Jämjö. Varje gång de skulle åka och storhandla på Maxi i Lyckeby så åkte fikakorgen fram och packades för att intas vid rastplatsen Sturkörondellen. Jag har alltså alltid förstått att fikan är en stor del av svenskens liv men först nu efter att ha börjat läsa på Litorina har det sjunkit in just hur självklar och viktig den är för oss. Här på ”Litten” är det många olika nationaliteter. Det är underbart att möta en människa och få höra om just deras historia och om hur de hamnade där de är idag. När man pratar om svenskar och deras egenheter så är alla den åsikten att ”feckan” är bland det viktigaste i svenskens liv. Så pass att jag fått höra att det liknas vid en religion. Jag som aldrig haft en religion vet inte hur en sådan känns men visst blir vi andäktiga när klockan närmar sig halv tio. Då vi får ägna oss åt en annan underbar företeelse som vi värnar mycket om i Sverige, att stå i kö. I kön är det en pirrig förväntan om att ”feckan” snart är nära. När vi bett (köat) en stund får vi en uppenbarelse. Det är en ängel vid namn Marlene. Hon förvarar Gud i en pumptermos och delar med sig av honom i muggar som hon fyller med tevatten eller kaffe. Oblatet på den blommiga brickan är förvillande lik en ostfralla. Men vad bryr jag mig om det när jag utövar min självvalda religion och intar nattvarden i Litorinahavet.

Av Helen Johansson Ak 2-3

Med en nyfikenhet på både livet och kursen

För nästan 4 år sedan styrde jag kosan mot Litorina Folkhögskola, med en nyfikenhet på både livet och kursen jag skulle börja i. Liv i livet hade den som namn och första dagen minns jag än. Det som gav mig mest var människorna jag mötte, vilka själar, varmhjärtade och det fanns sällan stunder då vi inte skrattade. Efter kursen så var jag så nyfiken på att börja plugga. På riktigt. Alla som gått där talade så väl om skolan. Under tre års tid satt jag i skolbänken och läste in hela gymnasiet. Det var inte alltid enkelt och heller inte alltid roligt. Men säg den arbetsplats som alltid är det. Men jag växte som person, något som jag alltid kommer att bära med mig.

Sista dagen, när det var skolavslutning skulle jag och min vän vara värdar och hålla i hela programmet. Nervösa stod vi där och pratade, lite omtumlade och varma i våra vita studentklänningar. Jag blickade ut över alla som satt och lyssnade på oss, tänkte att oj, det är verkligen nu livet börjar, skolan är slut. För min del. Denna gång. Vart tog all tid vägen? Insikten om att faktiskt stå utan skyddsnät slog mig hårt. Och nu då?!

Solen sken ute och det luktade vår. Känslorna var laddade hos alla och när jag kom hem den kvällen grät jag. Skolan hade varit som ett andra hem och vännerna som en stor familj. Något som kanske inte är helt ovanligt när det är ett sammansvetsad gäng på en liten skola, där alla får vara med. Känna sig behövda. En plats där alla är lika värda, oavsett bakgrund, ålder eller kön.

Marre Jonsson, fd elev på Liv i livet, allmän kurs och Cultural Business

Raimonda och Valdemaras, två litauer från Klaipeda som träffades på Litorina

Jag, Raimonda,  kom till Litorina fhsk hösten 1999 för att läsa på den internationella kursen Östersjövärldar som erbjöds för både svenska och utländska studenter från länderna runt Östersjön. Det var ett projekt som ägde rum på Litorina i samarbete med Södertörns högskola. Undervisningen skedde på svenska vilket var en utmaning för de utländska deltagarna. Jag hade en grundkunskap i svenska från universitetet i Klaipeda men saknade en praktisk erfarenhet och var rädd för dialoger. Inte minst med läraren Lotta som var vår koordinator och hjälpte med praktiska frågor .  Litorina blev en brytningspunkt för mig. Det var då jag började tala svenska och skaffade kunskaper om våra grannländer.

Några månader tidigare hade Valdemaras kommit till Litorina för att tillsammans med andra baltiska kadetter under väldigt kort tid lära sig svenska. Läraren Catarina och andra gjorde ett mycket bra insats för att Valdemaras skulle kunna göra lumpen och läsa vidare på svenska officersproggrammet.

Valdemaras hade varit färdig med sin språkkurs på Litorina och kom på besök när han fick höra att en ny grupp baltiska studenter hade anlänt. Det var så vi träffades för första gången även om vi båda ursprungligen kom från Klaipeda. 3 år senare skojade gästerna på vårt bröllop om att vi behövde ta oss över havet för att träffas!

Vårt möte hade kanske inte lett ända till bröllop utan Litorinas insats Nr 2 :-). Hösten 2000 erbjöd Litorina en praktikplats för mig i samband med ett nytt projekt Tala och praoa i Litauen.  En grupp Litauenintresserade Litorinaelever fick lära sig lite litauiska för att kunna ha 2 veckors praktik i Klaipeda. Jag fick vara språklärare och assistent till projektledaren Agrita.  Nu handlade det för min del inte bara om svenska språkinlärning utan även en betydelsefull yrkeserfarenhet. Efter resan till Klaipeda följde årets skolresa till Riga. Jag hjälpte Agrita som då var ansvarig för Östersjöprofilen. Så bodde jag alltså ytterligare  1 läsår i Karlskrona där jag på helgerna kunde träffa min blivande man.

Hösten 2009 gjorde jag en symbolisk återkomst till Litorina och var med på en distanskurs i affärsengelska och Östersjökunskap. De duktiga lärara Andy och Andrei ordnade det så att man inte behövde fysiskt finnas i Karlskrona för att läsa på Litorina. Denna gången ville jag hellre stanna hemma i Klaipeda med Valdemaras och vår lilla dotter Aleksandra.

Våren 2013 skickar vi våra varma hälsningar till Litorina som fyller 20 år!!! Vi har det också lite annorlunda i år då Valdemaras jobbar i London. Han är Litauens representant på EU´s militärstaben i Northwood och svarar för planering av internationella operationer. De talar engelska där men han har rätt många svenska kollegor och dessutom läser han svenska böcker som han fått av mig . Bland annat så tjocka som Hypnotisören och Sandmannen av Lars Kepler . Jag jobbar i min tur på ett norskägt tryckeri i Klaipeda som trycker massor av svenska och norska böcker. Så vi har väldigt stor nytta och nöje av våra kunskaper i det svenska språket och kulturen som vi skaffat under Litorinatiden. Tack för det!!!

Hälsningar
Raimonda Dimiené och Valdemaras Dima